”Alla kunde se att jag är här” : Elva barns tankar och synpunkter på sitt eget deltagande i olika barnprogram i TV

Syftet med denna uppsats är att medelst intervjuer lyfta fram vad barn och ungdomar som har medverkat i olika barnprogram i SVT har för synpunkter och tankar på sitt deltagande. Genom nio intervjuer med elva informanter i åldrarna 8-17 år belyses aspekter såsom inflytande, känsla av delaktighet och möjligheter till påverkan, betydelsen av att få medverka i TV samt tankar om kändisskap och att bli sedd. Nämnda aspekter sätts sedan i relation till barnrättskonventionen samt till olika barndomsdiskurser och föreställningar om barndom. Studiens teoretiska utgångspunkter har makt som övergripande tema och berör tre områden. Först belyses begreppen makt och diskurser, därefter diskuteras hur kulturstudier har försökt synliggöra de maktstrukturer som produceras i samhället genom bland annat media och slutligen presenteras teorier från barndomsforskning där maktordningen mellan barn och vuxna problematiseras. Genom intervjuerna framgår att ett vuxet förhandsarbete präglar TV-produktionerna och att de deltagande barnen har liten eller ingen möjlighet att göra några större förändringar i sitt deltagande. Vuxnas planerande av barnens agerande, utseende och repliker kan sägas gå stick i stäv med barnrättskonventionen. Barnen är därmed styrda och kan ses som symboler, eller representanter för en barndom som vuxna anser viktig att förmedla. Det är diskursen om det naturliga, oskuldsfulla barnet tillsammans med diskursen om det kompetenta, duktiga barnet och barnet med rättigheter som ska förmedlas genom rutan, medan de diskurser som kan urskiljas genom informanternas berättelser är diskursen om barnet som symbol eller representant för en passande barndom och diskursen om det onaturligt naturliga barnet. Informanterna bekräftar ett vuxet förhandsarbete men anser inte det vara något problem. De menar att det finns möjligheter att påverka produktionen och ser sig som jämlikar till de vuxna, men förmedlar implicit sin underordnade ställning och vuxnas makt och tolkningsföreträde. Vad informanterna framförallt belyser som centralt är den uppmärksamhet och känslan av kändisskap som följer i spåren av att ha medverkat i TV. Även om ett synliggörande av barn kan vara ett steg i rätt riktning mot jämlikhet mellan barn och vuxna krävs ett vidare arbete med reflektioner över varför barnen ska delta, hur de ska delta och att barnen själva ges möjlighet att komma till tals och delges information och beslut. Annars riskerar barnen att bli till rekvisita och statister i sina egna barnprogram